Så jag drog till Malaysia för ett set visit på inspelningen av kommande Netflixserien Marco Polo. Om Marco Polo.
Är tyvärr enormt embargobakbunden, så jag kan egentligen inte säga något om något, men lite halvofficiell information finns på den här länken. Kul ändå med det första riktigt feta seriesamarbetet mellan väst och öst, tycker jag. Italienaren Lorenzo Richelmy ska alltså spela titelrollen och han är förutsägbart snygg och karismatisk. Lite Ray Liotta fast med bättre hy.
Nåväl, efter jobbresa kommer traditionsenligt ett bildsvep (se tidigare resor till bland annat Amsterdam, Irkutsk och Miami) och Malaysia är inget undantag. Vi åker.
Another flygplats, another desillusionerad chaufför med Klas Persson-skylt. Se, mina föräldrar döpte mig nämligen till Klas Emil Persson i stället för det rimligare Emil Klas Persson vilket gör att dylika situationer uppstår under snart sagt varenda jobbresa. Man ska ju alltid uppge sitt fullständiga namn AS STATED IN YOUR PASSPORT och där havererar det. Emil blir till Klas, sanden blir till mer sand, världens ocoolaste alias är ett faktum.
Jag är inte nödvändigtvis den som borde ge råd till nyblivna föräldrar, men I will say this: placera alltid, alltid, alltid tilltalsnamnet först.
Vi bodde utanför Johor Baharu och det tog Toronto Sun-journalisten Sean exakt sju sekunder att bli ”JB” med staden. Ganska dött ställe, men nära till Pinewood Studios och Marco Polo-inspelningen. Jag kan inte påstå att jag egentligen upplevt Malaysia, men om jag tar med mig något därifrån så blir det LJUSET. Landet liksom sveps in i en sensuell twilightslöja som jag uppskattade mycket. Inte minst i en frukostkontext.
Hotellet hade en infinity pool – ett av engelskans vackraste ord – där jag bland annat tog ett dopp med norske regissören Joachim Rønning. Tillsammans med sin radarpartner Espen Sandberg har han gjort Oscarsnominerade Kon-Tiki och ska regissera nästa Pirates of the Carribean-schabrak. Duon ansvarar även för de två första Marco Polo-avsnitten.
Jag och Joachim hann precis snudda vid en potentiell Caféartikel innan Sean joinade anrättningen och tog över med en patenterat bro-ig utläggning om kvaliteten på Singapore Airlines flygvärdinnor (spoiler: den bedömdes som god).
Efter avslutat arbete i Malaysia drog jag i lördags till femstjärniga Ritz-Carlton i Singapore för en sista natt. Och med ”jag” menar jag alltså Klas.
Skylinen utanför fönstret får fyra futuristiska Shanghaikomplex av fem.
Greppet med ett oktagonformat fönster ovanför badkaret stöttar jag också helhjärtat. Service på hotellet var otrolig och skulle kunna väcka kolonialherren också i människor med betydligt högre moral än jag. Min bellboy (om det fortfarande är ett begrepp) utbrast till exempel ”allow me to show you the desk”, sken upp som en ekvatorsol, klev fram till skrivbordet, drog ut en låda.
ALLOW ME TO SHOW YOU THE DESK.
Hotellet erbjöd sig också att på beställning skicka upp en människa som kunde tappa upp ett bubbelbad åt mig. Ängeln på ena axeln sa nej, kolonialherren på andra axeln sträckte sig efter hotelltelefonen.
Ingen infinity pool på Ritz-Carlton, men väl ett meningslöst och dekorativt vattenfall. Det fick mig faktiskt att tänka på en av mina bästa misheard lyrics, nämligen ”de dansar som vildar i ett vattenfall” från One More Times Den vilda. (Facit: ”De dansar som virvlar i ett vattenfall.”) Dansande vildar i vattenfall = alltjämt ett underskattat scenario.
Jag blev väl inte så jävla imponerad av Singapore, om jag ska vara ärlig. Ett plastigt ställe med Las Vegas-vibbar. Stället har ju också fungerat som något slags blueprint för Dubai. Det enda jag verkligen ÄLSKADE var skybaren på berömda hotellet Marina Bay (den där bananen som ligger utfläkt över tre skyskrapor till vänster i bild). Gå dit och drick kaneldrinken, vad den nu hette. Och här slutar konsumentupplysningarna.
Det bidde en konstruerad strand också. Sanden ska tydligen ha varit influgen från Malaysia eller något. Märkligt ställe. Det pågick något slags ”foam run” där skummiga barn sprang fem kilometer i bisarr värme. Högtalarna pumpade Rick Astley oironiskt. Sean återfanns i solstolen bredvid och berättade om sin yogainstruerande ex-flickvän. ”Flexible”, log journalisten.
Singapore är ju känt som en genomvidrig polisstat med en generös inställning till dödsstraff. Myten säger ju att man åker i fängelse för att bara slänga något på marken eller gå mot rött. Jag vet inte exakt hur mycket av det där som stämmer, men roades i alla fall av den här affischen som satt på en badrummsvägg i anslutning till stranden. Vänligen observera copyn: ”Brain damage. Death. Caning. Jail. Where will your next party be?”
Friggin’ CANING, alltså. Singapore måste kämpa oerhört, oerhört hårt.
Det har nu gått 82 dagar sedan Eric Churchs nya album försvann från Spotify.